Tankar&spån

Var ett tag sen man tog sig tid att skriva.
Vad har hänt sen senast. Har skaffat en familjemedlem vid namn Bosse och en ny inneboende vid namn Freddie.

Snart är mitt vik på jobbet slut, blir åter timanställd. Alla omställningar gör en smått nervös. Har aldrig haft trygghet med rutiner så saknar det.

Igår var jag ute med Stina. Var hiskeligt längesedan vi sågs sist. Var väldigt trevligt som vanligt även om musiken enligt min smak, inte var min smak.

Menmen måste komma i ordning och rusa till jobbet nu. som vanligt 

Vart är livet på väg?
Vad har jag att komma med?
Just nu är mitt liv mest bestående av undran och förvirring.
Ännu en gång känslan av att vad ska man med ett vackert yttre till om man inte kan bli älskad. Ibland saknar man det innerligt, men det hjälper inte. Livet måste gå vidare. Men som nu känner man sig bara väldigt tom och undrande.
Ännu en gång någon som bara spelar spel? Som man inte vågar lägga känsla på.
Lika bra att lägga locket på, om det går fyra år till är det väl lika bra att bli nunna också. 

Ledig idag, känns alltid lika underligt.
Som att jag inte riktigt har rätten att ta ledigt bara för att jag är behovsanställd.
Dessutom fick man dåligt samvete för att man tog ledigt på söndag, ynka fem timmar togs bort och genast kommer en liten surrande oro i magen. Eller så är det för att jag inte ätit frukost än.
Det blir HKC på lördag, vad som händer på valborg har jag ingen aning om. Tror inte ens jag orkar fira valborg. Känns inte alls lockande att träffa en massa folk just nu. Vill bara vara ledig och pyssla om sig själv och försöka måla.
Borde köpa lite färgglada blommor till balkongen.

Annars känns det lite som låten "As time goes by".
Vad som slog mig efter den där natten var att jag är dålig på att lyssna, men det spelar ingen roll iallafall. Valet  var ju gjort och skadan skedd. Skulle besluten varit annorlunda för att jag lyssnade istället för att gråta?
Tillfället var så fel och jag hade försökt så hårt att hålla fasaden, det var för bräcklig helt enkelt.

Hemsk ledsen men just nu känns det inget vidare. 
Att prata ut klockan två natten precis innan man ska in på lokal, är fortfarande en dålig idé, alltid en dålig idé.
Min hjärna vet inte hur det ska reagera när människor man egentligen tycker mycket om beter sig så underligt att man bryter ihop och rasar hemåt.
Nu ska det ut ur systemet, så är det bara. Känslorna måste ut.
Så ensam som jag var på T-Centralen igår, har jag inte kännt mig på länge. 

Imorgon skulle jag tränat 12:00. Ska köpa dricka till kvällen och klänning från TopShop. Laga korvstroganoff, möta upp papps och lämna extranycklar till honom. Träffa Rebecca och sy upp klänning och snacka skit, komma i ordning för kvällens fest. Åka till förfest och sen TN.
Nu har jag iaf tagit bort träningen kanske en joggingrunda ändå och sen promenad till Vällingby.
Men visstja, städa kom inte med på listan, egentligen tvätta också mellan 16-19.
Och någonstans däremellan skulle det vara skönt att bara sitta ute i solen en stund.
Vi får ser hur mycket man egentligen lyckats ta tag i imorgon.
Skulle också behöva skicka ansökningar och fylla i försäkringspapper.

Har varit duktig och både joggat och promenerat idag. 25 minuters jogging innan frukosten testades. Konstaterade att min blodsocker inte pallar läget, fick promenixa sista kilometern hem. Vilket kändes typiskt då kondisen skulle pallat läget. Senare på kvällen promenerade jag från Alvik till Råcksta, tog 1h och 20 min och är över en halv mil.

Försöker rensa tankarna, reda ut sitiationen och förstå. Inte i bemärkelsen att ursäkta, bara att reda ut känslorna för att sedan utplåna dem.
Alla tankar bara snurrar, planlägger situtationer, hur man ska hantera saker utan att blottlägga sig själv för mycket. Trodde inte att jag skulle försättas i ett sådant känsloläge igen. Men verkar dessvärre vara otursförföljd. Men det är bara att gilla läget eller vad man nu kan kalla det. Ett bryt var ofrånkomligt. Så tar smärtan nu, synd bara att man fick ta två smällar på en gång. Trivdes så bra där en stund. Men aldrig är det helt bra, ellerhur!?!
Varför ska det vara så svårt att stänga av känslorna fastän man vet att det är lönlöst?
Oavsett om jag har fel eller ej, är det här för det bästa. Jag mår så fruktansvärt dåligt av de här känslorna, de gör mig bara illa! Läget skulle uppstått förr eller senare på ett eller annat sätt ändå.

Var tvungen att lämna in min mobil på lagning för tredje gången. Så har en Samsung lånemobil, en tråkig liten sak. Hoppas på att jag kan få en ny mobil istället för mitt skrälle.

Hoppas inte morgondagens tillställning avrundas i ren smärta. Hoppas, på det bästa.